|
1 § Förundersökning skall inledas så snart det på grund
av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta
att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.
Förundersökning behöver dock inte inledas, om det är
uppenbart att brottet inte går att utreda. Att
förundersökning inte behöver inledas i vissa andra fall
följer av 4 a § och 22 §.
Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under
allmänt åtal, får förundersökning trots det inledas utan
angivelse, om det innebär fara att avvakta en angivelse. I
så fall skall målsäganden underrättas snarast. Om denne då
inte anger brottet till åtal, skall förundersökningen läggas
ned. Lag (1994:1412).
2 § Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen
kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl
föreligga för åtal mot honom, samt målet så beredas, att
bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett
sammanhang.
3 § Beslut att inleda en förundersökning skall fattas av
polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen
inletts av polismyndighet och är saken inte av enkel
beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen avseende
brottet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i annat fall
överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl.
När förundersökningen leds av åklagaren, får han vid
undersökningens verkställande anlita biträde av
polismyndigheten. Han får också uppdra åt polisman att vidta
en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.
Innan förundersökning hunnit inledas, får polisman hålla
förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av
betydelse för utredningen. Lag (1994:1412).
4 § Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter,
som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma
för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån,
tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon
onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad
eller olägenhet.
Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt
omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till
dess fullföljande, skall den nedläggas.
4 a § Förundersökning får vidare läggas ned
1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte
står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det
dessutom kan antas att brottet i händelse av lagföring inte
skulle leda till någon svårare påföljd än böter, eller
2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma
att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20
kap. eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts genom att
förundersökningen läggs ned.
Om förutsättningar för att lägga ned en förundersökning
enligt första stycket föreligger redan innan en sådan har
inletts, får det beslutas att förundersökning inte skall
inledas.
Beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare. Lag
(1985:13).
5 § Skall enligt 21 kap. 3 a § offentlig försvarare utses
för den misstänkte, åligger det undersökningsledaren att
göra anmälan om det hos rätten. Undersökningsledaren skall
också göra anmälan hos rätten, om målsäganden begär att få
ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning
att förordna ett sådant biträde. Lag (1988:610).
6 § Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som
antages kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.
6 a § Den som skall höras under förundersökningen får vid
vite kallas att infinna sig vid förhöret, om det är lämpligt
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vite
får inte föreläggas, om förhöret avses ske per telefon eller
om väglängden till den plats där förhöret skall hållas
överstiger tio mil från den plats där den kallade har sin
bostad eller stadigvarande uppehåller sig och det inte är av
synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum.
Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas
av undersökningsledaren eller av en polisman som får leda
förhöret.
Uteblir den som har kallats vid vite, får nytt vite
föreläggas i samband med kallelse till förhör en senare dag.
Lag (2002:440).
6 b § Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd
av 6 a § prövas av åklagaren.
Den som har förpliktats att betala ett vite får inom tre
veckor från det att han eller hon fick del av beslutet
begära rättens prövning av detta. Begäran om sådan prövning
skall göras hos åklagaren, som med eget yttrande skall
överlämna ärendet till rätten.
Om någon begäran om rättens prövning inte har gjorts inom
den angivna tiden, får åklagarens beslut verkställas enligt
utsökningsbalken. Lag (2002:440).
7 § Den som utan giltig orsak underlåter att följa en
kallelse att inställa sig till ett förhör får hämtas till
förhöret, om
det har satts ut att hållas på en plats inom en väglängd av
tio mil från den plats där han eller hon har sin bostad
eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig.
Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en
väglängd av tio mil från den plats där förhör skall hållas
hämtas till förhöret, om undersökningen avser ett brott på
vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att
han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han
eller hon med anledning av en kallelse skulle genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra
utredningen.
När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret
äger rum, får hämtning enligt första eller andra stycket ske
oavsett väglängden.
Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller
annars utan att vara misstänkt för brott, bör äga rum endast
när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan
åtgärd.
Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han
eller hon inställas på den plats som bestämts för förhöret.
Lag (2002:440).
8 § På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på
den plats, där ett brott förövas, skyldig att medfölja till
ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan
giltig orsak, får polismannen ta med honom till förhöret.
Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner
sig inom ett område i anslutning till den plats där ett
brott nyligen förövats, om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Detta
gäller också vid försök till ett sådant brott.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan
förundersökning hunnit inledas. Lag (1994:1412).
9 § Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig
att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av
synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är
tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna
kvar
ytterligare sex timmar.
Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar
för förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt
för utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna
ytterligare tre timmar.
Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är
skyldig att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna
sig. Utan synnerliga skäl får det inte krävas att han
infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar
därefter.
Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under
den tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller
säkerhet. Lag (1998:24).
10 § Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar
som följer av andra-sjätte styckena, vem som får närvara vid
förhör.
Vid förhör ska såvitt möjligt ett av undersökningsledaren
anmodat trovärdigt vittne närvara.
Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara
vid förhöret, om det kan ske utan men för utredningen och
biträdet svarar mot de krav som ställs på försvarare i 21
kap. 3 § tredje stycket.
Den misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att
närvara vid förhör som hålls på den misstänktes begäran
enligt 18 § andra stycket. Vid andra förhör får försvararen
närvara, om det kan ske utan men för utredningen.
Målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med
målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller
hennes närvaro inte är till men för utredningen.
Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om
honom eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan
ske utan men för utredningen.
Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit
vid förhör inte får uppenbaras. Lag (2008:67).
11 § Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid
förhör, får han i den ordning undersökningsledaren bestämmer
framställa frågor till den som hörs. Detsamma gäller
målsägandebiträde vid förhör med målsäganden. Om någon annan
är närvarande vid förhör, får denne inte utan
undersökningsledarens tillstånd vid förhöret meddela sig med
den hörde. Lag (1988:610).
12 § Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse
eller uttalande i viss riktning användas medvetet oriktiga
uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda
förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga
åtgärder. Den som höres må icke förmenas att intaga
sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila.
13 § Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående
omständighet, som är av vikt för utredningen, och är han, om
åtal väcks, skyldig att i målet vittna därom, eller är det
annars av synnerlig vikt för utredningen att någon, som är
skyldig att vittna i målet, redan under förundersökningen
hörs som vittne, får på undersökningsledarens begäran
vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.
Förhör, som avses i första stycket, får inte äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen
kan misstänkas för brottet. Om förhöret gäller i tillämpliga
delar vad som föreskrivs om bevisupptagning utom
huvudförhandling. Den misstänkte skall ges tillfälle att
närvara vid förhöret.
Ersättning för hans inställelse betalas av allmänna medel
enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag
(1996:1624).
14 § Undersökningsledaren får inhämta yttrande från en
sakkunnig. Innan ett yttrande inhämtas från någon annan än
en myndighet, skall den som misstänks för brottet eller hans
försvarare ges tillfälle att yttra sig om valet av
sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.
Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av
rätten, får undersökningsledaren framställa begäran om det.
Han får också hos rätten begära föreläggande att skriftligt
bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för
besiktning eller förordnande att allmän handling som kan
antas ha betydelse som bevis skall tillhandahållas vid
förundersökningen. Lag (1990:443).
15 § Är fara, att bevis, som skall åberopas vid
huvudförhandlingen, därförinnan går förlorat eller då endast
med svårighet kan föras, får på yrkande av
undersökningsledaren eller den misstänkte rätten genast ta
upp beviset. Om beviset gäller i tillämpliga delar vad som
är föreskrivet om bevis, som tas upp utom huvudförhandling.
Kostnaden
för bevisupptagningen och för den misstänktes inställelse
vid rätten skall utgå av allmänna medel. Ersättning för den
misstänktes inställelse betalas enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen. Lag (1996:1624).
16 § Om användande av tvångsmedel under förundersökningen
gälle vad i 24-28 kap. stadgas.
17 § Erfordras under förundersökningen förhör eller annan
åtgärd å ort utom undersökningsledarens tjänstgöringsområde,
äge han anlita biträde av polismyndighet å den ort, där
åtgärden skall vidtagas.
18 § Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen
misstänks för brottet, skall han, då han hörs, underrättas
om misstanken. Den misstänkte och hans försvarare har rätt
att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för
utredningen, ta del av vad som har förekommit vid
undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de
anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt.
Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den
misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall
beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett.
På begäran av den misstänkte eller hans försvarare skall
förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas
vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran
avslås, skall skälen för detta anges.
Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han hålla ett
särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans
försvarare, om detta kan antas vara till fördel för
åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i
övrigt. Lag (1987:747).
19 § Har undersökningsledaren slutfört den utredning han
anser nödvändig utan att bifalla begäran, som avses i 18 §
andra stycket, eller anser den misstänkte, att det finns
annan brist i utredningen kan han anmäla detta till rätten.
Rätten skall så snart det kan ske pröva anmälan. Om det
finns skäl för det får rätten hålla förhör med den
misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt,
som är påkallad. Ersättning för den misstänktes inställelse
betalas av allmänna medel enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen. Lag (1996:1624).
20 § Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas,
huruvida åtal skall väckas. Lag (1957:38)
21 § Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad
därvid förekommit av betydelse för utredningen.
Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har
upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat
sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han
skall också tillfrågas om han har något att invända mot
innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan
förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande
eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som
möjligt därefter. En invändning som inte medför någon
ändring skall antecknas. Efter granskningen får
uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter
granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen
biläggas handlingarna.
I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade
anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid
förundersökningen.
Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans
försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll
eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig
försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift
utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen.
Lag (1999:72).
22 § Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte
genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och
det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon
annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45
kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall
användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att
förundersökning enligt detta kapitel ägt rum. Lag
(2004:504).
23 § Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning
erforderlig, gälle därom i tillämpliga delar vad i detta
kapitel stadgas.
24 § Närmare föreskrifter om undersökningsledares
verksamhet, om underrättelse enligt 18 § första stycket
fjärde meningen samt om protokoll och anteckningar vid
förundersökning meddelas av regeringen. Lag (1987:747).
»Tillbaka till processrätt
|
