|
1 § Döms den tilltalade för brottet i ett mål där
åklagaren för talan, skall den tilltalade ersätta staten vad
som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel i
ersättning till försvarare. Han skall också ersätta staten
för kostnaden att hämta honom till rätten och för sådan
kostnad för blodprovstagning och blodundersökning som avser
den tilltalade och som har gjorts för utredning om brottet.
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader, som
inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller
kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse
av någon annan än den tilltalade, hans ombud eller
försvarare som utsetts av honom.
Den tilltalade är inte i annat fall än som sägs i 4 § första
stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen
än vad han skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid
rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vad som sägs
i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i
stället kostnad för offentlig försvarare.
Vad den tilltalade skall betala får jämkas eller efterges,
om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades
brottslighet eller hans personliga och ekonomiska
förhållanden.
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att
ersätta understiger en viss av regeringen fastställd gräns,
skall ersättningsskyldighet inte åläggas. Lag (1996:1624).
2 § Frikänns den tilltalade i mål, där åklagaren för talan,
eller avvisas eller avskrivs åtal som väckts av åklagaren,
kan rätten besluta att den tilltalade skall få ersättning av
allmänna medel för sina kostnader för försvarare, för
rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) och för
bevisning under förundersökningen eller i rättegången, om
kostnaderna skäligen varit motiverade för att den tilltalade
skulle kunna ta tillvara sin rätt.
Den tilltalade kan också få ersättning för inställelse inför
rätten. Sådan ersättning betalas enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.
Döms den tilltalade för brottet, kan han få ersättning av
allmänna medel för sådana kostnader som avses i första eller
andra stycket och som vållats honom genom fel eller
försummelse av åklagaren. Lag (1996:1624).
3 § Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat
sätt föranlett allmänt åtal, får han i den omfattning som är
skälig förpliktas att ersätta staten kostnad, som avses i 1
§, och vad som enligt 2 § tillerkänts den tilltalade. Lag
(1990:443).
4 § Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan,
genom att utebli från rätten eller inte följa ett
föreläggande,
som rätten meddelat, eller genom påståenden eller
invändningar, som han insett eller bort inse sakna fog,
eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse
vållat kostnader för staten, är han skyldig att ersätta
sådana kostnader oavsett hur ansvaret för
rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.
Om målsäganden eller en offentlig försvarare genom
vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för staten
eller den tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa
kostnader.
I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).
5 § Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller
delvis ersätta rättegångskostnad och finnes ställföreträdare
för parten eller partens ombud eller biträde eller av honom
utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 §, eller
genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 § , vållat
sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej
framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta
kostnaden. Lag (1990:443).
6 § Dömas flera för medverkan till samma brott eller för
brott, som äga samband med varandra, eller skola flera
målsägande ersätta rättegångskostnad, svare de för kostnaden
en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig
till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller
ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller
försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad
gäldas av honom ensam.
Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad,
svare de en för båda och båda för en. Lag (1990:443).
7 § Skola två eller flera, en för alla och alla för en,
svara för rättegångskostnad, äge rätten på yrkande av någon
av dem med hänsyn till omständigheterna pröva, huru
kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem
skall vidkännas hela kostnaden.
8 § Vad i 2-7 §§ är stadgat skall, då förundersökning
nedlagts eller åtal eljest ej följt å förundersökningen, äga
motsvarande tillämpning i fråga om kostnad under
förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må
ej åläggas statsverket, med mindre förundersökningen inletts
utan skäl eller eljest synnerlig anledning förekommer
därtill.
Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren
nedlagt åtal, gälle beträffande kostnad före övertagandet
vad i 1-7 §§ är stadgat.
9 § Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att
ersätta rättegångskostnad, eller vill den tilltalade erhålla
ersättning för sådan kostnad, skall han, innan
handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och
uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge han ej
därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt.
Rätten
pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut
skall utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den
tilltalade eller annan eller den skall stanna å statsverket.
Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.
Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut
angående rättegångskostnaden.
Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den
misstänkte kräva ersättning för kostnad under
förundersökningen eller väckes å det allmännas vägnar fråga
om återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan
därom göras hos rätten. Lag (1972:430).
10 § Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att
ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn
till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som
fällande, allenast då den tilltalade dömes till påföljd, som
är att anse såsom svårare än den, vartill lägre rätt dömt,
eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes
hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej
föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall
avse det fall, att målsäganden utan skäl föranlett att talan
fullföljts av åklagaren.
Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit
fullföljts särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål,
som väckts vid lägre rätt, motsvarande tillämpning.
Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre
rätten prövas i samband med målet efter dess återupptagande.
Lag (1990:443).
11 § Om rättegångskostnad i mål där endast målsägande för
talan gäller 18 kap. i tillämpliga delar.
I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten
kostnad för offentlig försvarare tillämpas dock 1 § andra
och
tredje styckena detta kapitel.
I mål där endast målsägande för talan skall han eller hon
vid frikännande dom ersätta staten vad som enligt rättens
beslut betalas av allmänna medel i ersättning till
försvarare, om det finns särskilda skäl för det.
I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, där han
eller hon biträder allmänt åtal eller annars för talan jämte
åklagaren eller denne för talan för målsäganden, ersätta
rättegångskostnad och om hans eller hennes rätt till
ersättning för sådan kostnad gäller, utöver bestämmelserna i
3 och 4 §§, vad som sägs i 18 kap. 12 §. Lag (2005:72).
12 § Hava i lag eller författning givits avvikande
bestämmelser om kostnad i rättegång, vare de gällande.
»Tillbaka till processrätt
|
